Professor Tronick och andra (se sidan om Experiment från spädbarnsforskning) har funnit att deprimerade mammor antingen ”kopplar ur” kontakten med barnet eller tvärtom kommer för tätt inpå. Barn till den förstnämnda typen protesterar och blir uppgivna. Barn till mammor som tränger sig på försöker undvika hennes blick. Vad kan sådana barn tänka och känna? Här får vi använda erfarenheter från mor-barn-analytiskt arbete.
Bilden illustrerar hur jag, på grundval av tidigare analytikers idéer och erfarenheter (Freud, Klein, Bion, Winnicott, Norman, Fraiberg…), tänker mig att mor och barn kommunicerar. Babyn känner en massa saker som vi bara kan gissa oss till. Förälderns uppgift är att tolka signalerna, till exempel att hen vill ha sällskap, mat, blöjbyte, etc., och sedan göra något åt saken.
Men om mamman mår psykiskt dåligt minskar hennes psykologiska ”vighet” och möjlighet att leva sig in i vad babyn känner och vill. I stället kanske hon känner sig anklagad av babyn, eller blir irriterad på den – och då får hon förstås dåligt samvete för det. Det är känt att bebisar kan reagera negativt om mamma är deprimerad. Hos lite äldre barn kan man rekonstruera hur mamma tycks ha upplevts som svår att nå och att begripa sig på. Observera att denna ”fantasi-mamma” skiljer sig starkt från den verkliga mamman, som ju försöker komma i kontakt med barnet. Det jag talar om är snarare ”depressionens onda cirkel” som snurrar mellan förälder och barn.
Det låter kanske obehagligt att små varelser är känsliga för hur omgivningen mår och signalerar. Men det finns ingen anledning att vara pessimistisk. I stället gäller det att söka hjälp – för det finns hjälp! Redan att tala med sin partner eller en nära vän kan vara till hjälp.
En annan viktig person är BVC-sjuksköterskan. Hennes uppgift är inte alls bara att mäta, väga och vaccinera ditt barn. Nej, hon vill också lyssna på hur du har det inombords. Så om det känns trassligt eller plågsamt där inne, tveka inte att berätta för BVC-sjuksköterskan. Ibland kan ett samtal hjälpa, ibland behöver man prata med en professionellt utbildad terapeut. I sådana situationer behöver hen uppmärksamma både mamman och barnet och skapa kontakt. Terapeuten intresserar sig alltså inte bara för en enda person, mor eller baby, utan för båda två och hur de samspelar.
Det kan verka egendomligt att en terapeut inte bara talar med mamman utan även med spädbarnet. Men låt mig sluta med en fråga och ett tips. Fråga: om spädbarn inte förstår känslomässig kommunikation, varför i all världen har föräldrar i alla tider talat till sina små? Under fliken ”Artiklar och film” kan du titta lite närmare på vad det här handlar om.