Att bilda familj är roligt och svårt – och krävande och meningsfullt. Du som redan prövat på har varit med om många plus och minus. Du som ännu inte kommit dit kanske bävar: kompisen talar om sin trötta partner och griniga unge. Ingen sömn, inget sex, inget nytt! Men då har du nog bara lyssnat på minus-sidan. Du har missat hans komiska detaljer om Lisas nya smackljud vid bröstet, och hans nästan löjliga stolthet när han berättar att Fredrika log mot honom idag och sa baba. Vilket betydde pappa…

bild2Varför är det så stort och svårt att bli förälder? Hårda ekonomiska villkor, ojämlikhet mellan könen, tidens stress, ändrade värderingar och andra faktorer? Jovisst, men som psykoanalytiker fokuserar jag på helheten: hur de kombineras med andra, omedvetna erfarenheter och spökar till det för föräldrar och barn. Därför har jag ritat två trasselsuddar inom både föräldrarna och barnet: deras medvetna och omedvetna inre världar. Den suddiga spegelbilden syftar förstås på omedvetna föreställningar.

 

 

 

Här en lista om varför PROJEKT FAMILJ kan te sig så gigantiskt.

  • Ingen omställning – förutom att födas och att dö – är större. Din egen födelse har du klarat av och döden kan du inte göra något åt. Återstår att förbereda och utveckla dig som förälder.
  • Du ska lära känna babyn, en obekant varelse som fungerar på ett helt annorlunda sätt än du själv.
  • Du ska ta hand om en unge som inte kan säga vad hen vill eller känner och inte kan peka var det gör ont eller värker.
  • Du vill vara stor, stark och positiv. Samtidigt har du sällan känt dig så barnslig, svartsjuk och trött!
  • Du vill vara klok, omhändertagande och fatta snabba beslut. Samtidigt famlar du efter svaren på varför din baby skriker, har grönt bajs i blöjan och konstiga prickar på kroppen.
  • Låter ekvationen svår? Det är den! Men den är klart intressant att ge sig i kast med. Jag hoppas kunna hjälpa dig med mina erfarenheter som kliniker och forskare.

 

Du är vuxen sen länge. Det är tio, kanske tjugo, år sen du flyttade hemifrån. De viktigaste människorna i ditt liv är inte längre mamma och pappa. Det är kompisarna, arbetskamraterna, och din partner. Under graviditeten går ni på kontroller, kollar barnvagnsmodeller, möblerar om hemma och diskuterar vilket namn ert barn ska ha. Allt detta gör ni två, kanske med enstaka bulletiner på telefon till era föräldrar. Men så kommer dagen F, Förlossningen. Då märker ni att något ändrats: livet blir mera gungigt, osäkert och oförutsägbart. Plötsligt har ni blivit kollegor med era föräldrar. Det kan kännas tryggt och lugnande att tala med mamma om hur hon gjorde när hon ammade, eller med pappa om hur det kändes för honom att hålla i sin baby för första gången. Men det kan också röra upp “gammalt grus” mellan dig och föräldrarna. Du kan känna dig kontrollerad, ifrågasatt, övergiven. Eller så kämpar du med svärmors synpunkter på hur du sköter ditt barn.

 

bild1Figuren ovan visar hur babyn föds in i ett fler-generations-fält. Om allt vore enkelt skulle allting som ligger i babyns “väska”, alltså alla faktorer som påverkar honom eller henne, vara väl synliga. I själva verket uppfostrar vi våra barn, både med hjälp av våra medvetna och omedvetna föreställningar. När de två världarna sänder motstridiga signaler kan det bli lite krångligt att vara förälder – och baby med, för den delen.

Inte konstigt att relationen mellan dig och din partner gungar. Han eller hon har ju också sina “spöken” att brottas med: gamla känslor, föreställningar och fördomar du har mot dina föräldrar – men också mot dig själv. Att bli förälder innebär att samtidigt ta hand om en liten hjälplös varelse OCH känna sig nästan lika hjälplös och barnslig ibland. Om sådana känslor går överstyr kan man behöva söka professionell hjälp. Men läs först hur jag ser på det här med mammas spöken, pappas spöken och babyns spöken.

Tillbaka