mothers_ghosts

Lena berättar om sin mamma: ”Vi är tajta – och vi tjafsar. Jag läser av hur hon mår. Som barn ville jag hjälpa henne. Men ändå kändes det fel när mamma började gråta inför mig. Sen gillade jag henne också. Ingen hade en sån kramig famn som hon.”

Lena fortsätter att prata om dottern Mimmi, 10 månader: ”Jag kan inte slappna av med henne. När Mimmi somnar och håller mig i håret är det jättemysigt. Men kommer hon för nära mig? Tänk om hon blir bunden till mig! Vad är ett lagom avstånd? Ger jag henne för mycket uppmärksamhet?”

Jobbet då? “Supereffektiv – det är jag. Sjukskriven 3 dar på 5 år. Uppskattad av alla. Fast min chef Catarina, hon är i mammas ålder, brukar skaka på huvudet och säga att jag bränner mitt ljus i båda ändar.”

Vad är Lenas problem? Varför stressar hon så med Mimmi? Varför har hon svårt att njuta av dagarna med henne?

Kanske är ett “mormors-spöke” i farten. Lena lärde sig tidigt ta hand om sin mammas känslor och blev snabbt självständig. Priset märktes inte förrän hon själv fick barn. Nu skulle hon stötta Mimmi att utvecklas i egen takt. Men vad är ”egen takt”? Vad betyder ”stötta”? Lena är osäker.

När man blir mor stärks banden till ens egen mamma: ”Vi har blivit mamma-kollegor”, säger Lena. Men Mimmis mormor kan inte hjälpa Lena att vara vuxen med sitt barn. Banden mellan mor och dotter är hoptrasslade och Lena behöver hjälp. Hennes sambo försöker men ibland känns problemet tungt: ”Du behöver en psykolog, det räcker inte med mig”. Lena: ”SÅ DU MENAR ATT JAG ÄR KNÄPP?” Nej, Lena är inte knäpp och det var nog inte så han menade. Men Lena behöver växa in i mamma-rollen. Nu stoppas hon upp av tusen trådar till hennes mor. Lena ser dem inte, hon känner bara att hon mår illa när mamma talar om hur Lena ska ta hand om Mimmi. Då vill hon vara ifred. Men om mormor drar sig tillbaka känner sig Lena övergiven. “Mamma, varför ringer du mig inte?”. Och mormor blir förbryllad: “Du ville ju vara ifred ett tag…!”

Mimmi då. Hur går det för henne? Hon är en fin tjej men ganska klängig, vill inte släppa bröstet och ser vädjande på mamma. Hon gråter vid läggdags. Lena gör allt för att ge dottern en trygg anknytning. Men det blir lätt ängsligt mellan dem och de når inte varandra.

trappa

Kanske ser vi här det som barnpsykoanalytikern Selma Fraiberg kallade ett ”spöke i barnkammaren”. Det uppstår ur sådana budskap som förs över osynligt mellan generationerna. Lena har irriterats på sin mor och stött bort henne. Sen har Lena fått dåligt samvete och återvänt till modern. Nu brottas Mimmi och Lena med liknande känslor. Mimmis klängande är kanske ett rop på hjälp: ”Mamma, var tydlig, tala om vad jag får och inte får göra, vad du vill och inte vill ställa upp på! Då blir jag tryggare.” Men det är inte så lätt. Lenas barnkammarspöke, den snåriga relationen till modern, lägger hinder i vägen. Att vara tillsammans är skönt – ända tills irritationen över att vara låst återkommer. Att göra sig självständig är bra – ända tills man blir rädd och får dåligt samvete. Sånt här går att prata om i en mor-barn-psykoterapi.

Tillbaka