Du har förstås sett filmer där psykoterapisamtal förekommit. En tillbakalutad terapeut med ett ansikte som inte är särskilt uttrycksfullt. Hen lyssnar på en patient som är arg, ledsen, förtvivlad, spydig eller upprymd. Efter en stund gör terapeuten ett inpass som gör patienten intresserad, orolig, irriterad, ledsen, förvånad. Sen blir det tyst och efter en stund frågar terapeuten vad hen tänker på. Och så vidare…
När jag ser sådana filmer känner jag sällan igen mig – inte för att de är dåligt gjorda utan för att jag ju upplever terapisamtalet inifrån. Dels har jag själv gått i terapi, det bör alla terapeuter ha gjort. Dels koncentrerar jag mig på vad patienten förmedlar, utan en tanke på ”hur ter sig det här genom kameraögat?” Givet den reservationen kan man säga detta om ett terapisamtal:
Samtalet är fokuserat i den meningen att patienten kommer för att berätta något viktigt och jag är där för att lyssna. Det är också asymmetriskt: hen söker hjälp av mig, inte tvärtom. Något gemensamt delande av erfarenheter, typ som man har med en god vän, är det alltså inte frågan om. Samtalet är djupt personligt, både för patient och terapeut. Patienten vill ju reda ut något svårt eller pinsamt som hen inte förstår om sig själv. Terapeuten, å sin sida, använder sig av ”motöverföringen”, de reaktioner hen får medan patienten talar och som kan vägleda hen i att förstå patientens problem bättre.
I terapirummet finner du två stolar, den ena för dig, den andra för mig. Många terapeuter och framför allt analytiker rekommenderar dig att lägga dig på ”soffan”. Det kan kännas mer avspänt, och måhända kan analytikern också känna sig mer fri att fundera över det du berättar. Idag är det sällan någon som kräver att du ska sitta eller ligga. I stället kan du och terapeuten kan prata om frågan, så att du kommer fram till hur DU vill göra.
Psykoterapi består av ett antal förutsättningslösa samtal. Ingen kan i förväg veta hur det kommer att fortlöpa. Tvärtom uppmanar vi terapeuter patienten att säga det hen tänker på och vara uppriktig. Slutligen, allt handlar inte om ord i en terapi. Mycket sker bortom orden via gester, tonfall, ansiktsuttryck och kroppsspråk. De kan skvallra om problemområden som påverkar dig men som du kanske inte själv märker.
Vad gör då terapeuten? En viktig uppgift är att lyssna på det som patienten förmedlat – men från en annan vinkel. Nya perspektiv, således, typ: ”Du sa att du mår riktigt bra, men jag fick intrycket att det fanns en annan känsla också”. Många så kallade interventioner handlar om att knyta patientens kommunikation till det vi kallar överföringen, det vill säga dina bilder och känslor inför terapeuten. Det innebär exempelvis att din berättelse om besvikelse på jobbet kanske också säger något om hur du upplever kontakten med mig.
En lika viktig uppgift för terapeuten är att hålla ramarna för samtalen. I princip är ens relation till patienten begränsad till samtalen där det gäller att värna om kontinuitet, pålitlighet, lugn samt att hålla överenskommelser om tid och plats för patientmötena. Likaså att visa hänsyn och diskretion om man stöter ihop på stan. Så här gör man – inte för att spela mystisk eller speciell – utan för att visa patienten respekt för det uppdrag man åtagit sig som terapeut: att vara till hjälp i en svår situation.
Genom att vara med om och bearbeta många sådana här samspelssituationer hoppas jag att din förmåga att känna och reflektera över dina upplevelser ska öka. Likaså att modet att ta itu med dem ska växa, både när du tänker över ett aktuellt problem och när du behöver reda ut en konflikt med någon. För terapi är inget navelskådande. Tvärtom, en viktig målsättning är att du får tillgång till rikare, djupare och varmare relationer med andra människor.
Nu vet du mera om psykoterapi. Men kanske du undrar varför det finns människor med olika grundutbildningar som ägnar sig åt psykoterapi och kan bli legitimerade inom området. Och vad kan vara speciellt med en psykiater som väljer att specialisera sig inom psykoterapi?