Förlossningsdepression (”postpartum- eller postnatal depression”) drabbar ungefär var sjätte mamma under barnets första år. Den kan även komma redan under graviditeten (därför används ordet ”perinatal-depression alltmer) och även drabba nyblivna pappor. Man känner sig håglös, ängslig och rädd över sin nya roll. Självkänslan är låg och skuldkänslorna plågsamma. Man spanar oroligt efter tecken på om barnet påverkas negativt av hur man mår. Man söker hjälp men vill inte bli betraktad som ”psykfall”. Hon (för oftast är det mamman det gäller) känner att hon hamnat i en bur: hon kommer inte ur sina bekymmer och får inte den kontakt med barnet som hon längtar efter.
En del mammor har haft liknande problematiska perioder i livet. Kanske har man varit deprimerad under tonåren. Eller när man började klättra på karriärstegen började allting plötsligt kännas motigt och man var nära att bli utbränd. Ibland har man en trasig kärlekshistoria bakom sig då man kände sig dumpad och blåst.
Är då förlossningsdepression en sjukdom? Det beror förstås på vad man menar med det ordet. Jag tycker det är mera meningsfullt att tala om en livskris. En kris är alltid svår och plågsam att gå igenom. Men det är först när man har kommit ur den som man kan avgöra om den ledde vidare i ens utveckling, eller om det tvärtom blev en kräftgång.
Krisen består i att det liv man hittills levt måste ställas om på nästan alla punkter. Den här bilden sammanfattar många av de omställningar som egentligen alla föräldrar går igenom:
Tidigare har man kunnat ägna sig åt sig själv, jobbet, partnern och vännerna. Nu är det BARNET som gäller. Vart ska man då själv ta vägen? Den övergången har jag listat i vänster- respektive höger-spalten, dvs. hur det var före man blev förälder och hur det känns nu.
Om mamman övervinner sin tvekan och söker hjälp kan man hjälpa henne och barnet i samtalsterapi. En sådan behandling kan positivt påverka hur mamma mår och samspelar med barnet. Den kan därför även hjälpa barnet att må bättre. Längre fram på websidan kan du se exempel på svårigheter mamma kan ha, nämligen hennes relation till sin egen mamma. Vi som arbetar med spädbarn vill även hjälpa babyn med med mammas egna bekymmer eller ”spöken”.
Nästa sida förklarar vad jag menar.