En annan faktor är förstås den om högfrekventa och/eller långvariga psykoterapier, vilket ju också berör psykoanalys. Här finns viss evidens för att längre behandlingar har mer varaktiga effekter (Fonagy et al., 2015, 312). Den svenska “panel-studien” (STOPP, (Sandell et al., 2000) visade ”progressive improvement the longer patients were in treatment—impressively strong among patients in psychoanalysis—on self-rating measures of symptom distress and morale”. En tysk forskargrupp (Zimmermann et al., 2015) hävdar att “both a high dose and the application of psychoanalytic techniques facilitate therapeutic change in patients with major depression” (469). Förbättringarna avsåg depressiva symptom och interpersonella problem. Ett genomgående fynd är att efter 10 terapi-sessioner visar ett stort antal patienter kliniskt signifikanta förbättringar av symptom – medan mer än 50 sessioner krävs för att uppnå en ”response rate” på 75% (Lambert and Ogles, 2004).
Några studier visar en ”sleeper effect”, att effekterna för högfrekventa terapier tar längre tid att infinna sig men kan ha längre varaktighet (Knekt et al., 2011, Falk Leichsenring and Rabung, 2008, Fonagy et al., 2015). Detta är rimligt att förvänta sig då behandlingsmålen i LTPP (Long-term psychotherapy) och psykoanalys (definierad som ”a more intensive form of psychodynamic therapy” enligt American Psychiatry Organization) inte bara är symptomminskning. Målet är också en omstrukturering av personligheten så att patienten ska kunna möta framtida emotionella utmaningar med mera flexibla psykologiska försvar, en bättre självkänsla och en större förmåga till goda och nära relationer – med andra ord med större chans till bestående psykisk hälsa. Detta område behöver utforskas än mera. Ett par tyska projekt intresserar sig för effekter som ”omstrukturering” av personligheten. Beutel et al. (2023) fann vid 5-års-uppföljning av långtids-PDT att sådana effekter var större för PDT än långtids-KBT. Ett pågående projekt (Krakau et al., 2023) undersöker samma frågeställning. Likaså fann en studie mer av psykologisk insikt hos patienter i PDT än KBT (Klug et al., 2021). Det är viktiga fynd, ty med personlighetsomstrukturering och ökad insikt om egen problematik förväntar vi att individen han hantera framtida svårigheter bättre.
Ett finskt projekt utvärderar lösningsfokuserad psykoterapi (en form av KBT), psykodynamisk kort-tids och långtids-psykoterapi samt psykoanalys (Knekt et al., 2004). En femårs-uppföljning (Knekt et al., 2011) visade att “psychotherapy gives faster benefits than psychoanalysis, but in the long run psychoanalysis seems to be more effective”, medan en 10-års uppföljning (Lindfors et al., 2019) inte visade sådana skillnader. Författarna framhöll betydelsen av att patienten uppnår ”mera mogna försvarsmönster, en mer optimal nivå av personlighetsorganisation, mer positiv självuppfattning, förbättrad social anpassning samt en känsla av sammanhang”.
De finska fynden är intressanta av ett annat skäl. Det hävdas ibland att psykoanalys och långtidspsykoterapi är någon form av ”självförverkligande” eller ”egenvård” för navelskådande individer. För mig är detta, på ren svenska, nonsens. PDT, av vilka en form kallas psykoanalys, ett hårt och kvalificerat arbete som två människor ger sig i kast med: patienten för att hen lider, förstår inte varför, men vill ta reda på det – terapeuten för att hen vill hjälpa patienten att förstå sig själv djupare och därmed kunna ta rodret i sitt eget liv. Terapi bygger alltså på ett personligt engagemang från båda parter.