Tänk dig att du står vid stranden. Det är första gången du ska dyka med aggregat. Din lärare står bakom dig. Tillsammans har ni gått igenom alla säkerhetsrutiner och eventuella missöden. Du känner dig trygg. Men så händer något: en rynka på hans panna, en konstig känsla i din arm, ett pysande ljud från syrgasflaskan. Du blir livrädd och ångrar alltihop. Dina tankar spinner vidare. Vad ska hända nere i djupet? Finns där verkligen inga några hajar? Tänk om du simmar in i en undervattensgrotta men aldrig kommer ut? Till slut skriker du: ”Jag VILL inte dyka!” ”Jodå, det kommer att gå så bra”, svarar läraren med sin lugnaste röst.

 

Översätt den här liknelsen så att du är läraren och din baby är nybörjaren i dykning. Jag tror många bebisar som inte vill sova känner ungefär så: De ska lämna en trygg och igenkännbar tillvaro och ge sig ut på okända bråddjup. ”Vad händer när mamma gått ut ur rummet? Något farligt, läskigt, främmande?” Babyn kan inte klä fantasierna i ord men vi kan likna den vid nybörjardykarens skräck att slukas av hajar, kvävas eller fastna i en undervattenshåla. Vi vuxna vet att det är ofarligt att somna. Men eftersom babyn sammanlänkar insomning med att bli övergiven o/e ensam kan han uppleva det tvärtom: Att somna är att skiljas, i värsta fall för evigt, kanske också att få otäcka drömbilder. Bäst att hålla sig vaken…

 

www.wellsphere.com
www.wellsphere.com

Småbarn som inte vill somna gör som vår dykarelev. De skriker och vädjar till föräldern att inte lämna dem. Hen blir alltmer frustrerad. Men vid en närmare analys kanske det visar sig att mamma eller pappa inte är en så trygg ”dyklärare”. Kanske föräldern själv ogillar att bli lämnad. Det kan ha stor betydelse för babyn. För det är ju skillnad om babyn känner att föräldern är trygg i att allt kommer att gå bra – eller om hen börjar darra på manschetten: ”Kanske bäst att vi gör det här en annan gång. Kom och lägg dig i min säng”. Föräldern försäkrar mig att hen gjort ”allt som står i min makt” för att lille Kalle ska somna. Men jag märker att hen själv är ambivalent till att ”överge” barnet. När den lille gnyr väcks kanske ett ”spöke i barnkammaren” hos föräldern. Ett vagt och smärtsamt minne av att bli övergiven gör sig påmint. Eller så tänker hen ”visserligen vill jag att Kalle ska somna, men jag tänker då aldrig bli så sträng som min farsa var. Jag ger efter… men bara denna gång”.

 

 

https://encrypted-tbn1.gstatic.com
https://encrypted-tbn1.gstatic.com

 

Vad händer när en baby som är rädd att bli övergiven ska nattas av en vuxen som också oroas? Kalle kan nog inte somna förrän den vuxne har fått korn på sin rädsla och hittat ett bättre sätt än att kanalisera den än via sitt barn. Först då kan mamma eller pappa, lika kärleksfullt som bestämt, tillgripa det som Françoise Dolto kallade den ”orala kastrationen” (Se Amning eller flaska) och tala till barnet: ”Nu är det mörkt ute, Kalle. Alla barnen sover. Nu ska du också sova. Så ses vi imorgon igen. Då finns jag här för dig”. Kommer det att gå som på bilden till höger? Kanske, kanske inte…

 

Det finns olika metoder, t.e.x.  fem-minuters- eller somna-själv-metoden. Föräldern går in till det vakna barnet var femte minut och visar att man inte har övergett det. Man bör vara nära och ha muntlig kontakt, vara stödjande och uppmuntrande men undvika mycket kroppskontakt och tröst. ”Syftet är att visa att det inte är farligt att somna själv, och att barnet inte är övergivet”. Barnläkaren Berndt Eckerberg tog uppenbarligen fasta på kopplingen insomning och separationsångest, vilken jag delar. Men ofta uppfattar föräldrar den, så som de fått lära sig den, som automatiserad och mår dåligt av att tillämpa den.

 

http://asensorylife.com
http://asensorylife.com

Själv tror jag mer på att tala med barnet: att förklara att det är natt, man kan vara rädd, ensam, men man kommer att träffas igen nästa morgon, att mamma och pappa är hemma även när barnet sover, osv. Samma principer som de vilka fem-minuter-metoden vilar på. Men man ersätter rådet att titta till barnet var femte minut med att förklara. Även detta grundas på idén om den orala kastrationen. För att fungera måste den tillämpas kärleksfullt så att barnet får tillfälle att göra sig symboliska bilder av det som händer. Jag tror att även en baby kan bli lugnad av att höra mammas eller pappas stillsamma och orädda röst berätta vad som är på gång, att man förstår barnets rädsla men vet att det kommer en dag imorgon också. Jag tror barnet på så sätt gör sig inre bilder av trygga föräldrar som man kan lita på. Denna strategi förutsätter att föräldern har koll på sin egen övergivenhetsrädsla. Men det antagandet behöver nog vara uppfyllt, vilken metod man än använder. Någon garanterad metod finns inte. Man får lita till sin intuition om vad barnet kan tänkas uppleva – samt även till sin introspektion, alltså sin förmåga att fundera: “Varför har just insomningen blivit ett så laddat ämne för Kalle och oss?” Den lille pojken har hittat på ett eget sätt att möta “nattens monster”: beväpnad med några vapenliknande föremål tycks han ha slocknat rejält. God natt.