Under projektets intervjuer frågade jag mig: Hur går det sen? Tillsammans med barnpsykologen och forskaren Majlis Winberg Salomonsson planerades en uppföljningsstudie vid Enheten för Barn- och Ungdomspsykiatri, Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa, KI. Efter att vi fått etiskt tillstånd satte vi igång oktober 2009, när spädbarnsstudiens äldsta barn fyllt 4½ år.

En 4½-åring kan prata, rita och berätta för en barnpsykolog. Bedömningarna blir därför säkrare än när de var bebisar. Jag intervjuade mamman om hur det gått sen sist med henne och relationen till barnet. Majlis WS intervjuade och testade barnet.

Även här använde vi flera mätmetoder: dels samma som i det ursprungliga spädbarnsprojektet, dels andra instrument som behövdes nu när barnen blivit några år äldre:

På så sätt hoppades vi få en allsidig bild av barnens och mammornas utveckling.

Intervjuerna blev klara sommaren 2012. Mammor som tidigare gått i mor-spädbarns-analys (MIP; Mother-Infant Psychoanalytic treatment) hade lägre depressionsnivåer nu när barnen blivit 4½ år. Barnen hade nu bättre poäng på CGAS (Children’s Global Assessment Scale), som mäter barnets allmänna funktion i relationer och vardagsfungerande. Likaså fanns det fler barn som vid en klinisk bedömning verkade fungera ”OK” i MIP-gruppen än i jämförelsegruppen. Övriga instrument visade inga statistiska skillnader. Vi drog slutsatsen att MIP tycktes ha vissa goda långtidseffekter på mammor och barn, och att fler sådana studier behöver göras.

Här finns Winberg Salomonssons avhandling.

Det finns mycket att forska på inom det här området. Fortsätt här!