Vissa spädbarn i projektet verkade inte bli stressade fastän mamma är ur balans. Andra kunde bli kinkiga eller oroliga. Fördelningen mellan dessa två undergrupper barn var ungefär fifty-fifty. Särskilt för de ”påverkade” barnen kunde MIP skapa en god spiral i relationen, jämfört med BVC-paren. Samma gällde MIP-mammors känslighet för barnets signaler. Alltså: man bör särskilt satsa på en mor-baby-analytisk kontakt om babyn verkar må dåligt.
Nu tittar vi på mammorna: Vissa tycktes ana att de påverkade problemen med barnet: ”Jag förstår inte hur – men jag skulle gärna vilja veta det!” De utgjorde 2/3 av gruppen, och jag kallade dem de ”Delaktiga” mammorna. 1/3 kände sig i stället lämnade i en svår situation. De ville snarare få råd och stöd i att hantera den aktuella situationen: de ”Övergivna” mammorna.
”Delaktiga” mammor utvecklade en större känslighet för barnets signaler om de gick i MIP jämfört med BVC. Analytikerns babyfokus tycktes hjälpa mamman att förstå hur barnet mådde och vad det ville kommunicera. Denna skillnad var signifikant. Sådana skillnader fanns inte i gruppen ”Övergivna” mammor.
SLUTSATS: Det behövs mer forskning om hur MIP fungerar på andra urval, liksom när pappan är med i behandlingen. Men om man möter en baby som verkar må dåligt – eller en mamma som vill förstå hur hon inverkar på situationen – ja då verkar MIP vara lämplig. Andra bebisar tycks må ganska bra och behöver inte denna insats. Och så finns mammor som vill ha handfasta råd hur de kan ta sig vidare. För dem är BVC ofta tillräcklig. Du hittar min avhandling här.
Det finns även andra terapi-metoder för föräldrar och spädbarn. På denna site har jag valt att fokusera på ming egen forskning och berör därför inte andra metoder. Du hittar min sammanfattning om ”parent-infant psychotherapy” här.
Vill du veta mer om hur man arbetar med dessa frågor på BVC, läs mer här! Du kan också få information på SLL:s hemsida: www.vardguiden.se
Efter disputationen väntade ny forskningsuppgifter. Läs mer här.