Babyn ska krypa ut på en plexiglas-skiva. Han vet att han kan ramla nerför ”stupet” och rör sig försiktigt. Mamma mittemot visar, på experiment-ledarens instruktioner, fruktan eller uppmuntran. Om hon ser rädd ut tvärnitar babyn och signalerar ”Mamma, lyft upp mig”! Tittar hon uppmuntrande kryper han glatt ut på plexi-skivan. Hans upptäckarlust påverkas av mammas känslosignaler. Vi kan gissa att två olika bilder skapas i hans inre värld: ”Hon hejar på mig och jag är stark och duktig”, respektive ”Hon är rädd. Att leva verkar vara riskabelt”.
En psykoanalytisk spekulation är att när babyn upplever ”mamma hejar på mig” så skapas en inre bild hos babyn av den Goda Mamman. Motsatsen, ”mamma verkar rädd”-upplevelsen leder till en inre bild av den Onda Mamman. Tycker du det är en svartvit beskrivning? Javisst, för så är det i babyns värld!
Neurovetenskapliga forskare börjar idag förstå vilka delar av hjärnan som arbetar med sådan processer.