Förr ansågs psykiska störningar bero på ärftliga eller degenerativa förändringar i hjärnan. Psykiatern ställde diagnos och gav behandling med dåtidens metoder.
Sigmund Freud var en neurolog och forskare som började lyssna på sina patienters livsberättelser för att länka dem till deras hysteri, ångest, depression, tvångsbeteenden, osv. Hans tanke att vi människor har en omedveten föreställningsvärld bredvid våra dagliga tankar och känslor var inte ny. Men när han länkade den till hur psykisk sjukdom uppstår och kan behandlas införde han ett nytt perspektiv inom psykiatrin. Han ändrade synen på patienten från att ”ha” en viss diagnos till att vara och bemötas som en helt unik individ med sin egen speciella historia. Observera att denna syn på patienten inte hindrade Freud från att även tillskriva ärftliga faktorer betydelse vid uppkomsten av psykisk störning.
Idag kritiseras psykoanalysen för att vara ovetenskaplig, flummig, omodern och bygga sina slutsatser på analytikerns personliga fördomar. I själva verket har psykoanalysen alltid kritiserats utifrån den rådande tidsandan. Men låt mig bemöta dagens kritik kort:
OVETENSKAPLIG: Psykoanalytikern bygger sina kommentarer till patienten utifrån deras dialog, sina personliga erfarenheter och kunskaper om psykoanalytisk teori. Man följer en tradition från tysk filosofi som hävdar att människan söker förstå omvärlden och sig själv genom dialog med andra människor. Den börjar redan mellan spädbarnet och föräldern och utvecklas sedan vidare, inklusive till det psykoanalytiska samtalet.
Psykoanalysens teori är omfattande och under ständig utveckling. Den vilar på den så kallade hermeneutiska traditionen som även förekommer inom omvårdnadsforskning, juridik, sociologi, etc. Psykoanalysen är alltså ingen naturvetenskap. Analytikern mäter eller väger ju inte patienten och företar inga undersökningar utanför mottagningsrummet. Hen litar till vad patienten kommunicerar, hur hen påverkas av detta, hur hen kan länka det till sin kunskap om sig själv, om patienten samt om teorin, innan hen ger någon kommentar till patienten.
Observera att detta INTE betyder att analytikern alltid har rätt! I stället har hen och patienten en undersökande dialog där olika idéer och hypoteser kan bekräftas eller avvisas. Enklast uttryckt innebär psykoanalys – liksom all psykoterapi – att en människa, efter bästa förstånd och utbildning, söker förstå sig på en annan människa och vara hen till hjälp.
FLUMMIG: När en jurist diskuterar en lagtext, en journalist analyserar ett politiskt utspel, en präst samtalar med en människa om ett moraliskt dilemma – ja då är de lika lite ”flummiga” som analytikern i samtal med patienten. För om de kan länka det inträffade till ett större och förståeligt skeende, då kallar vi dem ju intressanta och inte flummiga. En rimlig förväntan du kan ha på din analys är alltså att den ska vara intressant och meningsfull!
OMODERN: Psykoanalysens teori och praktik har förändrats enormt på drygt hundra år. Man behandlar numera även ibland vuxna med svår psykisk störning samt barn. Man har utvecklat PDT (psykodynamisk psykoterapi) och olika former av korttidsterapi för att ge fler människor möjlighet till behandling. Teorin har fördjupats i beskrivningen av barns utveckling och hur våra tidiga relationer påverkar oss som vuxna. Behandlingen har också blivit mer dialog-orienterad. Självklart är relationen analytiker-patient ”asymmetrisk”, för patienten söker ju hjälp hos analytikern och inte tvärtom. Men dagens mer ”demokratiska” syn betonar att patient och analytiker tillsammans letar sig fram till nya perspektiv. Än en gång: Analytikern vet inte ”SANNINGEN” om patientens inre och hen är klar över att båda deltagarna har sina ”blinda fläckar”. En välkänd analytiker (Bolognini, 2024) betonar att i en psykoanalys måste båda parter “samexistera psykiskt under den tid som behövs, dela erfarenheter och låta en gemensam väg utvecklas, kort och gott: att ge tid till tid”.
Psykoanalysen fortsätter att fascinera, irritera och provocera. Det är en ovanlig behandlingsform. Jag ägnar den utrymme här för att den är en av de terapimetoder jag utövar. Till skillnad från mina andra behandlingsformer omfattas den dock inte av Region Stockholms ersättningssystem. Dessutom är psykoanalysen och dess teori ”pappa” till de flesta psykoterapimetoder.