Tänk dig att du hamnat på en plats du aldrig varit på. Du fattar inte ett ord och förstår inte folks ansiktsuttryck. Det börjar bli obehagligt: är du hungrig, rädd eller arg för att ingen bryr sig? Det börjar trycka på i magen. Är du kissnödig? Orolig? Du vet inte. Du ber en förbipasserande om hjälp men hon tittar oförstående på dig.
Så här vill jag beskriva hur en olycklig, skrikig baby kan ha det. Hur det känns att inte förstå och inte bli förstådd. Så kan det vara för alla spädbarn ibland: mamma och pappa försöker förstå, men den lilla fortsätter att plågas.
Pappa: ”Det kanske är magen, hon har svalt luft”. Mamma: ”Om du hade kommit hem i tid igår hade jag sluppit oroa mig. Emily märkte att jag var orolig”. Men problemet är att babyn inte kan berätta hur det ligger till. Hur ska föräldrarna förstå henne?
Du svarar kanske: ”Här finns inget att ’förstå’. Bebisar mår ibland bra, ibland inte. Deras kroppar är inte färdigutvecklade utan ställer till det ibland. Bebisar skriker därför att kroppen ’bråkar’ med dem.”
Nja, så enkelt kan man inte förklara varför Emily skriker. Visst har hon en enorm mognadsprocess framför sig. Men bebisar är känsliga för förändringar både i den fysiska och den psykiska miljön. En förändring i temperatur eller vätskebalans kan störa. Men även en ändrad känslomässig miljö kan skaka om babyn. Det vet nog de flesta föräldrar intuitivt. Ta en titt på bilderna härintill!
Det är lätt att ana de här barnens känslor, eller hur? Helt olika, dessutom! Under graviditeten förbereds den blivande mamman på att bli ”känslo-läsare” av sitt barn. När barnet fötts hänger pappan också på. Snabbt lär de sig tolka barnets signaler. Frågan är hur barnet uppfattar saken.
En baby kan skilja till exempel glada från sura miner. Det finns belagt i många vetenskapliga studier. Klinisk erfarenhet talar för att vissa bebisar är extra känsliga för mammans ansiktsuttryck: om hennes röst är spänd eller lugn, om hon håller barnet på ett mjukt eller ryckigt sätt, osv. Psykoanalytikern Melanie Klein antog att babyn delar upp sina upplevelser av mamman i ”onda” och ”goda” bilder. När babyn mår bra är den ”goda” mamman i förgrunden, men när det kniper i magen eller barnet inte kan somna, ja då är det ”dumma mamma” som gäller. Om dessa ”dumma” figurer biter sig fast kan vi tala om ett ”spöke” i barnet.
Flera terapeuter har beskrivit att bebisar ibland undviker mammas blick. Jag har själv sett det många gånger. Mamman frågar: ”Varför ser han inte på mig, tycker han inte om mig?” Vad är det babyn inte vill se? Han ser ju andra i ögonen så varför inte mamma? Jag tror svaret är att han undviker ”mamma-spöket”. En bild har uppstått inom honom av något som han upplever som otäckt och obegripligt. Så kanske mamma ter sig för barnet när han inte får kontakt. Det är detta jag kallar babyns ”spöke”.