Connor berättar: ”Jag växte upp i södra England. Mamma var hemmafru, pappa lärare. Jag kom inte honom in på livet. Vi mötte ibland hans elever på stan som hälsade glatt på honom. Varför såg han inte så på mig? Jag vet inte om han var sträng eller om jag bara saknade honom.”
”När Eric föddes var han så lik mig! Han skulle få det bästa av min bakgrund men inget av det dåliga. Pappaledigheten var rena drömmen. Hans första ord var ’appa’. Jag var säker på att han menade ’pappa’. Fast sen insåg jag att han sa ’lampa’. Nåja, det klarade jag. Svårare var det när Eric började ta avstånd från mig. Jag spelade fotboll i ett korplag och ville ha honom till juniorsektionen. Men fyraåringen ville bara ’läsa’ böcker om dinosaurier. Jag berättade stolt att det var en engelsman som upptäckte urtidsödlorna. Eric blev sur och sa att det var hans böcker och att jag skulle fråga om lov innan jag öppnade dem.”
Tänk att en så liten människa kan få en stor och stark karl att känna sig kränkt! Connor säger själv: ”I over-react”. Men hur ska vi förstå att han överreagerar?
Connor fortsätter: ”När jag var barn blev jag tillrättavisad av min pappa. Nu när jag är vuxen blir jag satt på plats av min son! En gång tappade jag fattningen. Mitt korplag hade förlorat och Eric sa nåt taskigt till mig. Jag tyckte min fru och han log åt mig. Jag blev tvärarg och drämde hans bok i golvet. Han började gråta och min fru blev upprörd. Själv kom jag inte på nåt smartare än att ta en joggingrunda.”
Connor vill ge det bästa till Eric men gamla mönster sitter som tjälskott i vägbanan. När Eric blir överlägsen gör Connor som hans pappa: han blir snarstucken och ilsk. Han vet att det är fel men hittar inte något bättre. Ett pappa-spöke från hans egen engelska barndom har gömt sig i vägbanan och sticker nu upp huvudet. Han har ingen bra modell för hur en pappa kan hävda sin auktoritet på ett kärleksfullt och bestämt sätt – och hur man kan tåla att bli knäppt på näsan av en fyraåring.
Ska Connor och Eric klara det här, eller behövs någon utifrån?
Svaret på frågan beror på hur flexibel Connor är. I vilken mån kan han se mer humoristiskt på sig själv och tagga ner när känslorna går över styr? Svaret beror också på om lille Eric kan svälja förtreten att pappa Connor är starkare och kan mer än han själv. Det är ju en utmaning som varje barn måste möta. Slutligen beror svaret på vilket stöd han får från sin hustru. Det är inte så lätt när hon tycker att ”ibland känns det som om jag har två fyraåringar där hemma”. Kan hon förstå att det ibland tittar fram en fyraåring inom varje vuxen man här i världen? Och i varje kvinna med, för den delen…