De ursprungliga rekommendationerna om evidens-baserad behandling från American Psychological Association (Chambless, 1995) började kritiseras då deras definition av EST:s, dvs. Empirically Supported Treatments var alltför inriktad på efficacy-studier, dv.s RCT:s. Vidare att klinisk expertis och patientens val (Sackett et al., 1996), hade ignorerats i rekommendationerna. Man såg också en nedvärdering av annan evidens än den som visats genom RCT. Den internationellt respekterade psykoterapiforskaren Rolf Sandell (2006) pekar på den numera ”mycket omfattande forskning som visat på den relativt större betydelsen för behandlings-resultat av andra faktorer (patient, terapeut, behandlingsallians och andra så kallade common factors) än själva behandlingsmetoden” (26).
Falk Leichsenring, en annan berömd terapiforskare, konstaterar: “After more than half a century of research, thousands of RCTs and millions of invested funds, the effect sizes of psychotherapies and pharmacotherapies for mental disorders are limited, suggesting a ceiling effect for treatment research as presently conducted” (Leichsenring et al., 2022)(133). Därför har man börjat intressera sig för de faktorer Sandell nämnde, dvs. att utfallen inte påverkas så mycket av metod (PDT, KBT, DBT, ACT etc.) som utav andra variabler ss. patient, terapeut och deras arbetsallians.