Projektet startade 2005 på Enheten för barn- och ungdomspsykiatri, KI. Mina handledare, professorerna Per-Anders Rydelius, Rolf Sandell och Andrzej Werbart, och jag lade upp en design. Jag fick kontakt med 80 mammor med barn under 1½ år. De hade rapporterat problem på BVC och amningsmottagningar i Stockholm samt föräldrasajter på internet. Här fick jag stöd av hemsidorna Vi Föräldrar och Familjeliv. Jag intervjuade dem och sen lottades de till två grupper om 40 par: antingen psykoanalys (Mother-Infant Psychoanalytic treatment, MIP) eller enbart kontakt med BVC. Här en bild av designen:
Alla barn undersöktes av barnläkare och fortsatte BVC-besöken. MIP-gruppen träffade dessutom en psykoanalytiker. Behandlingen genomfördes oftast under ett par månaders tid med två till tre sessioner i veckan. Sen gjorde jag uppföljningsintervjuer efter ett halvår.
Resultat: MIP-mammorna fick bättre resultat avseende depression (EPDS), förhållande till barnet (PIR-GAS) och känslighet för barnets signaler (EAS). Skillnaderna var statistiskt signifikanta. En nära-signifikant effekt erhölls också på föräldrastress (SPSQ). MIP tycktes alltså vara lämplig behandling vid såna här svårigheter. Men vilka sorters mammor och bebisar hade bäst nytta av metoden? Det undersöktes i studiens nästa steg.