Barn- och ungdoms-psykoanalys är en behandlingsmetod som utvecklats för att hjälpa unga människor med emotionella problem. Det kan gälla barn som är blyga, rädda, ledsna, utagerande, ilskna. Även tonåringar som är vilsna, buttra, isolerade, ångestfyllda och arga kan ha glädje av en analys. Ur barnpsykoanalysen har en snarlik behandlingsform utvecklats, barnpsykoterapi. Arbetssätten är ganska lika, med den skillnaden att sessionerna i en terapi äger rum mindre ofta. Du kan läsa mer om barn- och ungdomspsykoanalys här. En mer utförlig introduktion kan köpas här. Vi analytiker som arbetar med barn är medlemmar i BUM, Barn- och Ungdomspsykoanalytikernas mottagning, en sektion av Svenska Psykoanalytiska Föreningen.
BÖCKER: Om du vill ha en både lekfull och seriös introduktion till hur vi psykoanalytiker undersöker hur ”barn ser ut inuti”, läs gärna ”Brev från barnens O: Två psykoanalytiker i dialog med barn och unga”. Om du vill ha en mer ambitiös och heltäckande bok, läs ”Det uforståelige barnet”, en färsk norsk bok som och går lätt att förstå för svensktalande. Författarna, Line Indrevoll Stänicke och Anders Flaeköy Landmark, är båda barnpsykoterapeuter. Den kan beställas här:
KORT HISTORIK ÖVER BARNPSYKOANALYSEN
Barnpsykoanalysens pionjärer var, i första generationen, Sigmund Freuds dotter Anna samt Melanie Klein. Båda hade flytt undan den framvällande nazismen i Tyskland och Österrike till London. Där blossade under 1940-talet upp de s.k. controversial discussions mellan dem och deras anhängare. Var barn med emotionella problem bäst hjälpta av en metod som innehöll flera pedagogiska inslag? Var det inte förhastat att tro att barnet kunde utveckla en specifik relation till analytikern? Så tyckte Anna Freud och grundade the Hampstead Clinic, numera Anna Freud Centre for Children and Families, i London. Där erbjöds, förutom barnpsykoanalys och -terapi, även förskoleverksamhet för barnen.
Melanie Klein hade en annan uppfattning: Man behöver benämna för barnet de känslor som rör sig i dess själsdjup och som kan röras upp i relationen med terapeuten. Denna s.k. överföringsrelation var viktig att benämna tidigt i behandlingen, annars kunde barnet bli oroligt och omotiverat att fortsätta. Diskussionen pågår fortfarande mellan dem som fokuserar mera på pedagogik och kognitiv utveckling, respektive dem som menar att man aktivt ska närma sig de ”inre monster” som skrämmer barnet och bildar grunden för olika symptom.
En annan Londonbo, D.W. Winnicott var barnläkare och analytiker. Han ville integrera Kleins idéer med sina erfarenheter av hur spädbarn reagerar på sin omgivning, vare sig den är bra, dålig, eller ”good enough”, som han sa. Relationen mellan modern och spädbarnet var något som han inte bara beskrev teoretiskt, utan också behandlade i korta konsultationer på Paddington Green Children’s Hospital, där han arbetade i 40 år.
Till höger ser vi anknytningsteorins pappa, John Bowlby. Också han var från början en Londonpsykoanalytiker. Han och kollegorna kom i fejd. Många ansåg att hans anknytningsteori alltför lite tog hänsyn till barnets omedvetna driftsimpulser. Han menade å sin sida att de förbisåg miljöns betydelse för barnets utveckling. Även här pågår en intensiv debatt. Man ska komma ihåg att han och Anna Freud hade mycket gemensamt, bl.a. deras studier av hur barn reagerat negativt på att separeras från sina föräldrar i Blitzen under andra världskriget. Barnen skickades, i all välmening, undan bombernas terror, men de saknade sina föräldrar oerhört och reagerade inte sällan med psykologiska störningar.
Serge Lebovici var chef för Centre Alfred Binet i Paris. Där etablerade han korttids-konsultationer à la Winnicott. Han var också bland de första att introducera Bowlbys anknytningsteori i Frankrike. Han kombinerade dessa teoretiska bottnar med sin gedigna psykoanalytiska utbildning. Det resulterade i behandlingar med mammor och pappor som nyligen blivit spädbarnsföräldrar. Mer om det lite senare. Tyvärr har hans böcker och artiklar översatts till engelska i mycket liten utsträckning. Men om du blir nyfiken på hans sätt att arbeta, så föreslår jag DVD-serien ”À l’aube de la vie” (i livets gryning). Den har engelska undertexter och innehåller filmer av hans patientarbete samt diskussioner mellan honom och hans yngre kolleger. Sevärd!
Som du märker pågår många debatter inom barnpsykoanalysen. Det är förstås ett fält som är svårt att förstå, och kanske har vi vuxna ofta svårare att begripa oss på barn och få kontakt med dem än vi har med andra vuxna. När jag blev barnanalytiker på 1990-talet pågick en annan debatt: den om barn med neuropsykiatriska diagnoser: ADHD, DAMP, autismspektrumstörningar osv. Ofta tyckte jag debatten var enkelspårig: antingen hävdades att ADHD-barnets svårigheter berodde på dysfunktion i hjärnan eller på brister i samhället. Punkt slut!
Själv arbetade jag med sådana barn i analys. Jag märkte att symptomen ofta förvärrades när barnet hade känslor det inte kunde namnge eller hantera. Psykoanalys visade sig vara ett bra komplement till pedagogisk och medicinsk behandling. Du kan läsa en svensk artikel här. En engelsk fack-artikel hittar du här.
I Frankrike och Tyskland har barnterapeuter protesterat mer aktivt än vi svenskar emot en ensidig biologisk tolkning av ADHD-barnens symptom. Utan att på något sätt förneka neurobiologiska faktorers inverkan på barnet, har man förordat att samtalsterapi kan vara till stor nytta för dem. Inte så att den kan ”bota bort” symptomen, och det gör väl ingen annan behandling heller anspråk på. Men terapeuten kan hjälpa barnet att bättre förstå sambanden mellan symptom och vad för känslor som rör sig inuti barnet. En sådan analytiker är Florence Guignard, verksam i Paris.
Nästa steg i min professionella utveckling inspirerades av en kollega, Johan Norman, som utvecklade ”mor-spädbarns-psykoanalys”. Han arbetade först med ”vanlig” barnpsykoanalys. Men så kom han att intressera sig för den tidigaste relationen mellan mor och barn. Det var ju något som analytiker, från Freud och framåt, teoretiserat mycket kring. Men det var bara ett fåtal som tog sig an behandlingar med föräldrar och spädbarn. Norman menade att han kunde få känslomässig kontakt med en baby tillsammans med mamman under sessionerna. Det lät märkligt men också spännande, tyckte jag. Om du också tycker det, läs vidare!
Innan du lämnar sidan vill jag också nämna Francoise Dolto. Hon var analytiker i Paris, utbildad i Jacques Lacans rätt snåriga teorier, som hon dock lyckades göra tillgängliga för en större publik. Även hon arbetade med spädbarn och föräldrar på s.k. Maisons Vertes, en sorts drop-in kliniker för nyblivna familjer. Hon var en uppskattad röst under många år i den franska radion, där hon gav råd till föräldrar som skickat in bekymrade brev. Till skillnad från Norman tyckte hon att spädbarn ibland kunde ta till sig ett ords ordagranna betydelse, när hon talade till det. Även om bevisligen hade fel i den uppfattningen, hade hon en stor förmåga att få kontakt med små barn och lösa upp blockeringar mellan barn och förälder.