Få ämnen rör upp känslostormar som amning. Världsavgörande frågor verkar vara småpotatis jämfört med den om en baby ska få mammas bröst eller modersmjölksersättning i flaska. Varför denna upprördhet? Det är sant att modersmjölk har ingredienser som är viktiga för barnets utveckling under den första tiden. Å andra sidan finns idag mycket goda ersättningsprodukter. Jag hävdar ingen kompetens i den biologiska delen av amningsfrågan men tycker att några experter (Hedberg Nyqvist m.fl.) gjort en bra sammanfattning: ”Att påstå att bröstmjölksersättning är ett lika gott alternativ är inte vetenskapligt korrekt. Däremot är bröstmjölksersättning det bästa alternativet för barn som inte ammas”. En anledning att amning inte sker kan vara mammans känslomässiga inställning. Varför är attityderna så olika hos mammor och hur ska vi förhålla oss till dem?
Kvinnor jag mött säger: ”Det är mysigt att amma” eller ”På BB tryckte dom in bröstvårtan i mun på ungen”. ”Jag gillar inte att amma men gör det för hans skull” eller ”Amningsfascisterna tutar i en att amning är livsavgörande”. Några har sagt: ”Det är pinsamt men när jag ammar får jag lustkänslor”. Mysigt, fruktansvärt, likgiltigt, fascistiskt, lustfyllt: Hur kan ett fenomen upplevas så olika? Jag tror förklaringen ligger i att vi människor, på ett omedvetet plan, kopplar samman amning med sinnlighet. Det psykoanalytiska begreppet ”infantil sexualitet” täcker detta fenomen.
INFANTIL SEXUALITET
En amerikansk professor i gynekologi, Susan Kellogg-Spadt, skriver att amning kan minska kvinnans sexlust. Å andra sidan: “Some women note that their bodies seem to respond in a sexual way to breastfeeding and they feel somewhat aroused. It is important to understand that this may be due to hormones released as a result of nipple stimulation and that the response is completely within the realm of normal.” Tydligen kan biologiska förklaringar, t.e.x. om oxytocinets och prolaktinets betydelse, tillämpas både på minskad och ökad sexlust. Det verkar också som om hon vill hon lugna läsarna att lustupplevelsen är normal – vilket jag helt håller med om. För att förstå frågans laddning går vi till den psykoanalytiska utvecklingsteorin.
Sigmund Freud lyssnade till hur hans patienter sammankopplade sina nutida psykologiska symptom och hämningar med upplevelser från barndomen. Vare sig de var obehagliga eller lustfyllda var de alltid pinsamma. Patienterna kunde efterhand berätta om obehaget i att bli indragen i t.e.x. en vuxen släktings sexualitet. Men de kunde även tala om den lust de känt. Freud drog slutsatsen att barnet föds med en sexuell drift, som genast börjar samarbeta med instinkten att överleva. Han var osäker: Hade hans patienter blivit förförda som barn? Eller var det fantasier? Däremot tvivlade han inte på att barnet föds både med instinkterna att överleva och få ömhet (ungefär dagens ”anknytning”) samt driften till sexualitet.
Teorin väckte rabalder bland allmänhet och vilsenhet hos analytikerna. Hur skulle man förstå den infantila sexualitetens ursprung och roll? Den franske analytikern Jean Laplanche knöt ihop Freuds teorier med anknytningsforskarnas fynd. Han menade att vi föräldrar sänder ut ”gåtfulla budskap” till våra små. En mamma som tycker det är mysigt eller lustfyllt att amma skickar signaler som barnet – ja även hon själv – bara förstår delvis. Barnet uppfattar en smekning, en doft, ett ögonkast, signaler som kommer ”med modersmjölken”, både bildligt och bokstavligt. Däremot förstår babyn bara vagt källorna till mammas glädje. En mamma som tycker det är mysigt att amma kanske värjer sig mot att koppla ihop den känslan med sin vuxna sexualitet. Hon skäms eller får dåligt samvete, helt i onödan kan man säga, eftersom hon ju ”lär barnet att älska” när hon ammar, som Freud en gång uttryckte det.
Andra mammor känner annorlunda, t.e.x. att de är tvingade av ”amningsfascister” att amma och hotade i sin personliga integritet. Om hon ändå ammar kan barnet uppfatta att samvaron blir olustig, konstig, eller ”omusikalisk”. Att råda henne att amma kan förstärka hennes upplevelse av intrång och kränkning. Det finns självklart massor med andra möjligheter och vägar att ”lära barnet älska”. Flaska, blickar, hud-mot-hud kontakt, sånger, leenden…
Varför är då idén om den infantila sexualiteten så provocerande? Kanske för att man sammanblandar den med pedofili. Men pedofilen är en olycklig och ofta traumatiserad människa vars vuxna sexualitet aldrig utvecklats. Ett annat svar är att man uppfattar att idén nedvärderar moderskapet till något snuskigt. Men tänk efter: vi smeker våra små, kysser och doftar och tittar timtals på dem. Inte så olikt hur vi gör med den vi älskar… Inget av detta kallar vi för snusk. En annan sak vore om den vuxne skulle få vuxen-sexuella känslor och reaktioner i samvaron med barnet. Då skulle alarmklockorna förstås ringa. En debattartikel i Dagens Nyheter tar kraftfullt avstånd från oskicket att i förtid och i onödan pracka på små barn den vuxna sexualiteten.
Sammanfattningsvis tycker jag den här rubriken avdramatiserar och förklarar amningsfrågans laddning: “Many women feel sexually aroused while breastfeeding.”
AMNINGSFRÅGAN I PSYKOTERAPI
Vad brukar jag säga till mammor på BVC som berättar att de inte vill amma? Det viktiga är att inte pådyvla mamman någon inställning till amning. I stället undersöker vi tillsammans vad denna fråga betyder för just henne. Kanske visar hon tydligt att amning är obehaglig. Om hon ändå fortsätter amma kan vi prata om varför hon gör något mot sin vilja. Om hon i stället visar att hon vill förstå sitt obehag, då undersöker vi det. Amning tycks ofta vara knuten till ens attityd till intimitet, så det är självklart olämpligt och fel att påtvinga henne något hon inte vill. Under en terapi händer det ibland, ibland inte, att mamman ändrar sin negativa inställning till amning och börjar njuta av den. Självklart kan det även hända att en mamma som ”plikt-ammat” i flera månader får fatt i vad hon själv vill och då väljer att sluta.
AMMA LÄNGE?
Motsatt fråga ställs ibland: Hur länge man ska amma? Det finns idag en opinion som hävdar att ju längre amning desto bättre för barnets trygghet och anknytning. Än en gång: jag har ingen medicinsk expertis i frågan, men som psykoanalytiker sätter jag några frågetecken. Den lilla babyn behöver närheten till förälderns kropp via bröst, flaska, hud-mot hud-kontakt och all annan samvaro i lekar, blöjbyten, nattning, osv. Men efterhand vill babyn vidga vyerna. En trygg anknytning innebär att söka en trygg bas och att utforska omvärlden. Redan några månader gamla spädbarn börjar kolla runt! Småningom ska de lära sig sätta ord på sina önskningar. Den franska analytikern Françoise Dolto talade om den ”orala kastrationen”. Den termen kan ju låta omänsklig. Men hennes tanke var att babyn först behöver ”bada” i illusionen att äga mammas bröst och sen lära sig att världen inte ser ut på det sättet. Hen behöver lära sig uttrycka vad hen vill, att stå ut med att inte få allt hen önskar, och att göra något bra av sin frustration. Ett exempel: en baby kinkar, hen har fått mat och lekt med mamma som nu ska laga middag. Hen surar, gnyr, men börjar sen fingra på sin läpp och upptäcker ett nytt lustigt ljud. En sån liten händelse kan vara en del i den orala kastrationen. Ett villkor är att denna sker inom ramen för en kärleksfull relation, så att babyn förstår att mamma vill väl när hon inte för n:te gången vill ge bröstet klockan två på natten.
Så när jag möter en mamma som förklarar att ”jag ammar min treåring fortfarande, han tycker det är så mysigt”, så brukar jag försiktigt undersöka om det verkligen är han som tycker så eller snarare hans mamma. Finns någon speciell omständighet i barnets liv eller hälsotillstånd som motiverar långtidsamning, eller är det snarare så att mamman förlägger sina egna ideal i babyns inre? Det här är förstås känsliga frågor som måste hanteras med takt och inlevelse.
Sammanfattningsvis: Jag tror alltså det är kopplingen mellan våra attityder till amning och intimitet som förklarar varför amningsfrågan är så ”het”. Den hettan kommer nog att bestå framöver. Men ju friare vi kan diskutera den, desto bättre.