Som psykiater måste man välja. Man kan träffa många patienter men tyvärr aldrig lära känna dem på djupet. Eller arbeta länge med färre patienter för att hjälpa dem komma underfund med sig själva. Båda alternativen behövs inom psykiatrin. Vilket arbetssätt man väljer beror på klinikerns temperament och intresse. Vilket arbetssätt man föreslår den enskilda patienten beror på vad hens önskemål och typ av problem.

Själv är jag intresserad av psykoanalys, ett redskap att förstå hur tidigare livserfarenheter och känslor styr oss än idag. Man kan inte sudda bort dem – men få hjälp att göra något konstruktivt med dem. Man blir så att säga mer “vig” inombords i att handskas med svåra känslor och plågsamma funderingar. Det finns förstås många andra perspektiv på psykiska problem, och många andra metoder att behandla dem. Så om du själv söker hjälp måste du fråga dig: “Hur ser JAG på mina problem? Låter det intressant att bli vig med sina känslor? Tror jag att min egen historia har nåt att göra med hur jag mår nu? Eller är såna tankebanor inget för mig?” Ditt svar måste bli personligt, utifrån ditt temperament och intresse.

För att ge dig beslutsunderlag kan jag ge exempel: Du kan känna dig “ovig”:

  • när du jämt går in i krångliga relationer
  • när du anklagar dig själv för allt
  • när du är så rädd att bli övergiven att du inte törs kritisera att den andre är orättvis mot dig
  • när du jämt har den där oförklarliga oron på natten

Du kanske inte känner dig “ovig” utan nedstämd, ängslig, förbannad, rastlös. Javisst, men ovigheten ligger i att du har svårt att handskas med dessa upplevelser när de uppstår. Än svårare har du kanske att förstå när, hur och varför de uppstår. Hos analytikern kan du uttrycka dem och få andra perspektiv på dig själv och dina medmänniskor.

RodinAnalytikern försöker alltså inte träna dig i att skylla dagens plågor på barndomens elände. I stället försöker hen hjälpa dig att tänka över det du känner. Att, som Rodins skulptur uttrycker det, kunna reflektera över dig själv och dina förhållanden med andra människor. Men det tänkande som vi eftersträvar i en psykoanalys är inte ett intellektuellt mästerstycke. Nej, en psykoanalys innehåller många starka känslomässiga upplevelser! Flera av dem sker i samspelet med analytikern.

För att kunna hjälpa patienten behöver analytikern uppleva inifrån vad arbetet innebär. Därför går man själv i analys innan man börjar behandla patienter. Efter en sådan analys började jag 1981 utbildningen i Svenska Psykoanalytiska Föreningens regi. Om du vill veta mer kan du besöka dess hemsida. Där finns också korta filmer som berättar om hur psykoanalys går till.

Läs mer på nästa sida!